Det är inte lika lätt som jag trodde, på andra sidan staketet,att vara styvmamma. Jag trodde att jag skulle få vara ett kärleksfullt under som bara stöttade mina extrabarn into oblivion. Eller nåt.
Så enkelt var det inte. En sak som är tuff är sättet barnen, av naturliga skäl, vill hålla fast i den familj de en gång var. I teorin var jag helt förberedd på det men i praktiken betyder det att de ofta indirekt ifrågasätter att jag är här. I det hus deras mamma och pappa en gång huserade tillsammans. Här är jag och bygger bort det som en gång var deras. Olovandes.
Jag som alltid fått vara hemma i mina hem känner mig ibland som en trött inneboende vars enda fristad är sängen i sovrummet.