Måndagsförkyld

Det är en solig måndagsförmiddag och jag är hemma förkyld och roar mig med att i korta sessioner måla undersidan av trappan vit. Gården jag bor på heter Krossen och hit flyttade jag till min Pelle för 1,5 år sedan. Och medan jag penslar på färg så tänker jag på hur jag upplevde krossen första gången jag klev in här.
Min Pelle och hans X köpte det här huset för tolv år sedan. Det var deras första ägda hus och de bildade sin familj här. Båda var händiga. Pellen är snickare och X:et träslöjdslärarinna som jobbat några sommar på byggen. Så jag förväntade mig ett hus som händiga människor ställt i ordning åt sin familj. Så såg det inte riktigt ut alls.

Istället klev jag in i ett hus med en ganska disfunktionell planlösning. Understatement-ish.
Köket var en fyrvägskorsning med kokvrå.
Matbordet stod bredvid garderoberna i hallen. Ett genomgångsrum i sovrumsstorlek användes som tv-rum, det såg ut som ett uppehållsrum i en högstadiekällare där man med våld och skohorn klämt in en hörnsoffa i ett alldeles för litet rum.
Ett märkligt rum utan dörr och med halvvägg mot tv-rummet användes som förråd.
Husets största rum innehöll några udda möbler och en tygkoja som visade sig vara en hembyggd garderob. Ett trappsteg ner fanns en stort genomgångsrum utan funktion (men med en platsbygd enorm hörnskåp/syhörna), en mörk tvättstuga och innanför det husets enda toalett med dusch- alla de tre sista rummen i orginal 70-tals tapeter,golvmattor och furutak. Pelles lilla "pojkrum" som innehöll kontor, hans instrument och en liten 90s säng var det enda rummet med helt ok funktion

Det förbryllade mig, kändes inte som om det ens fanns en ansatts till att ha försökt ställas i ordning.
Lite skomakarens barn kanske, tänkte jag. Eller ett symtom på hur de egentligen hade det tillsammans. Eller nåt.
Krossen är ett hemman, en skogsbruksfastighet, vackert beläget vid foten av ett berg som reser sig precis bakom oss. Hade det varit helt i ordningställt när jag kom hit för första gången kanske jag aldrig hade velat flytta hit. Kanske hade det då känts mest som en del av det förhållande Pelle kom ur. En del av några andras liv.
Istället väckte Krossen nästan moderskänslor hos mig. Det väckte lust och kreativitet.
Nyfikenhet. Med så små medel gick det att göra enorma skillnader. Vitmåla de bruna fönserkarmarna och vips var rummen totalt förändrade.

Vi har hunnit mycket under de här 1,5 åren. I dag står jag här snorig och målar en trapp som återigen radikalt förändrar den hall den står i. Härligt. Jag är tacksam.
Under resans gång så har små ritningar dykt upp här och var när vi städat ur skåpar. En ritning hittade jag så sent som förra veckan.
Ritningar som lite vemodigt visar att det visst fanns planer för Krossen i det förflutna.
Planer på garage med pannrum. Planer på badrum med bastun i ett sorts torn? Planer på övervåning med höjt tak och extra badrum. Planer på nytt kök som ett resultat av att slå ihop tre av rummen. Planer på ny ytterdörr och farstu på annan plats i huset. osv. Planer vars gemensamma nämnare är storleken på projekten. Stora kostsamma projekt.
Som de aldrig riktigt fick tid och råd till. Projekt som kanske också blockerade möjligheten att ta tag i små projekt "ingen mening att måla/byta det där fönstret/väggen/golvet- det ska ju ändå bytas sen i projekt x"

Jag tycker själv att jag upptäckt en ny sida hos mig själv i mötet med Krossen. Inte visste jag att jag kunde vara en så driven hemkonstruktör som söker de små lösningarna på de stora konstruktionsproblemen och lyckas knäcka dem! I had no idea!
Nu ska jag dricka en stor kopp te och njuta i soffan tills min svärmor först de mindre barnen från skolan och sen mig för middag i bergsviken. Pellen och min Elliott kommer direkt dit från stan och jobb/skola. Ska bli roligt att träffa Anna, Daniel och barnen. Inte sett dem sen Annas 40-årskalas